moasresa

LYCKA FYLLER HELA KENYA OCH KENYA FYLLER HELA MIG

Detta är ett inlägg från min Kenya vän Agnes! Kolla gärna hennes blogg! http://nouw.com/agneskenya
Tycket det var mycket bra skrivet, gillade verkligen Agnes inlägg. Tack Agnes och även Kenya. 

Jag sitter vid fönsterplatsen långt fram i bussen. Det är min favoritplats. Utanför fönstret svischar Nairobis gator förbi. Solen gassar över de dammiga gatorna som är fyllda med så mycket liv, rörelse och färger. Det är något alldeles speciellt med människorna där ute på gatan. De flesta av dem har arbetat sen gryningen bara för att kunna överleva dagen. Men inte är det någon större skillnad på deras ansiktsuttryck och på kostymnissens som sitter i taxin bredvid. Musik dånar ur bussens spruckna högtalare. Det gör inget att det skräller för jag vet att när den höga volymen gjorde att högtalarna spräcktes befann jag mig i ett ögonblick av total lycka. Jag ska nu försöka beskriva för er min tacksamhet för all den lycka jag fått ta del av under mitt år i Kenya.

För lite mer en ett år sen hoppade jag från trampolinen rätt ner i mitt livs största äventyr. Den oroliga, osäkra och ovetande versionen av Agnes vågade den där dagen att ta en risk och uppdatera sig till en sprillans ny version. Jag tror fortfarande inte att jag insett att jag är tillbaka i Sverige. Att jag aldrig mer ska bo i rum 12E på svenska skolan i Nairobi och att jag inte längre har mina vänner vägg i vägg. I den nya uppdateringen fick jag med mig minnen som att se sovande lejon i en soluppgång på savannen. Kämpande dra varandra de sista metrarna upp till mt. Kenyas topp. Alla vänner sovandes på varandra, dammiga och fuktiga på en skumpande buss över Ugandas bergiga landskap. Helgmornar vid frukostbordet och tjejsnack i någons säng. Tänk att jag idag kan kalla de där främlingarna jag mötte på flygplatsen för ett år sedan - min familj.

Men de minnena är bara en bråkdel av den glädje jag har upplevt vad jag har att tacka Kenya för. Min största tacksamhet finns bortom skolans höga stenmur, en knapp kilometer bort. Där ligger Kibera, Afrikas största slumområde. Där lever barn och vuxna under gränsen för västvärldens definition av ”fattigdom”. Där finns 400 000 invånare per kvadratkilometer vilket kan jämföras med Sverige där vi är 22 per kvadratkilometer. När jag gick mellan plåtskjulen som alla dessa människor kallar sitt hem, la jag inte bara märkte till stanken av sophögarna längs vägen. Utan jag la även märke till något annat. Något större. Jag hörde skratten och sången. Jag såg lekande syskon och dansande ungdomar. Föräldrar som med raka ryggar stolt vandrade hem i sina trasiga skor efter en lång dag av hårt arbete. Jag såg passion, ödmjukhet, genuin glädje. Och jag såg så otroligt mycket kärlek.

Under mina allt för få besök i Nairobis slum fick jag träffa människor som knappt har mat för dagen ändå är proppmätta med tacksamhet, lycka och kärlek.

Under mina allt för få besök i Nairobis slum insåg jag att lycka inte finns i materiella ting. Sann lycka finns inte i pengar. Sann lycka finns inte i en ny iPhone. Utan sann lycka finns mellan människor. Mor till dotter, storebror till lillebror eller kompis till kompis.

Under mina allt för få besök i Nairobis slum insåg jag att detta var något större än det vi hade på internatet. Jag såg att lycka fyller hela Kenya och Kenya fyller hela mig.

Nu tänker ni säkert att dom här argumenten håller inte? Det är klart att man kan känna lycka av en ny iPhone? Men då vill jag påstå att den lyckan är ytterst kortvarig eftersom du snart kommer vilja ha något nytt. Och att det jag har sett och fått uppleva är den sanna lyckan som varar för alltid.

"Ninasikia furaha" är kiswahili och betyder "jag känner lycka”. Och jag har kommit fram till att det är den gemensamma nämnaren i allt jag har att säga om Kenya. Jag är inte längre den oroliga, osäkra och ovetande Agnes. Jag är nu en uppgraderad version av mig själv. Jag är Agnes 2.0! Jag har fått nya perspektiv på livet och har fallit pladask för detta så oerhört underbara land. Jag är Agnes som nu vet varför det inte är någon skillnad i ansiktsuttryck hos människorna på Nairobis gator och kostymnissens i taxin. Jag är Agnes som har fått en djupare förståelse för den komplexa känslan lycka och det är nog den absolut största gåvan jag fått och kommer bära med mig resten av livet. Kanske var jag modig som ett lejon när jag gick på det där planet för ett år sedan. Men utan det modet hade jag inte idag vetat att min definition av lycka – finns i Kenya.TACK!

http://nouw.com/agneskenya

Bild: Anges 


Hemma

Hemma i Sverige, Västerås. Jag har varit hemma i drygt två månader nu. Nu på fredag börjar jag skolan. På Jensens som jag gick i ettan. Känns konstigt att komma tillbaka där, efter det år jag har haft. 

Många här hemma har frågat mig hur det  var i Kenya . Jag svarar att det var underbart och det bästa jag någonsin har gjort. Då svar de flesta men det är ju skönt att vara hemma också? Ja, det är klart. Att träffa alla man har saknat och så. Men under min tid i Kenya har jag blivigt förälskad i landet. Många förstår inte hur och varför, och många säger att dem heller skulle ha åka till USA eller nånting liknade land. Det är personer som aldrig har varit i Kenya och inte känner till landet. Jag kände inte till landet Kenya när jag bestämde mig för att jag skulle flytta på egen hand till Kenya. jag tog en risk att åka till ett främmande land utan min familj, jag kan säg idag att det är den bästa risken jag har tagit. Jag saknar Kenya så otroligt mycket. Jag uppmanar alla om de har möjligheten att åka på ett utbytese år att göra det. Mitt år i Kenya kommer jag att ta med mig hela livet. Tills vi ses igen Kenya.

Här är lite bilder från hela mitt år!


Idag

Idag hade jag nationella prov i engelska... Gick sådär... Men efter skolan gick jag till junction och var på Maasai Market och köpte en ring bara. Just jag köpte även ett Afrika halsband också men det var på en smyckes butik. Idag var det tydligen 23° grader. Men det kändes som 100° minus!! Det var så kallt. Ha en trevlig kväll! 


Mys helg

Det börjar med Fredag, jag och Nordenö körde skoch, det är hur kul som helt. Sedan hann jag precis hem innan det började ösa ner regn. Jag tog en snabb dusch innan jag började fixa mig till kvällen.

Lilja fyllde 18 år så vi skulle ut och fira henne på fredagen. Jag hade fixat mig och sedan fixade jag Lilja. Vi åkter till the oval och satt på Art där. Att var så mycket och perfect förutom att Fanny inte var där. Hon hade blivit grounded precis innan vi skulle åka... Alla var taggade för utgång, alla skulle ut. Bussen skulle hämta oss, men den kom aldrig. Vi väntade mer än en timme innan dem kommer. Då blev vi inte lika sugna på att gå ut. Tråkigt...

 

Lördag började jätte bra. Solen skiner! Jag äter snabb ut brunchen och sätter på mig bikini. Det var så skönt, att sola lite att bada. Jag lekta mycket med Aurora i poolen som konstigt nog är min lärares (Herman) dotter . Efter det fina vädret gick jag och Molly till Junction. Vi tog en kaffe och frozen yogurt. När vi kom hem hade några köp ingredienser till hemlagad pizza. Efter vi hade ätit så kollade vi på en film i Zebra. The imitation game.

 

Idag är det söndag och direkt efter frukosten gick vi till toi market. Jag köpte inget men Molly och Nordenö gjorde. 

 

STOPPA TJUVJAKTEN

I lördags tändes ett rekordstort bål av elefantbetar och noshörningshorn i Nairobi i en symbolisk gest mot den omfattande tjuvjakten i Afrika.

Tjocka moln av vit rök steg mot himlen när 16 000 elefantbetar och horn från noshörningar med ett sammanlagt värde på över en miljard kronor sattes i brand i en ceremoni i Nairobis nationalpark i lördags.

Kenyas president Uhuru Kenyatta som tände det första bålet, sa att budskapet är att elfenben inte har något värde så länge det inte sitter på levande elefanter.

Med en blandning av diesel och fotogen kommer brasan att brinna i flera dagar. Andra ser det här som ett sätt att få omvärldens uppmärksamhet på problemet med tjuvjakt.

I Afrika finns det i dag omkring en halv miljon elefanter kvar, men årligen skjuts 30 000 ihjäl av tjuvjägare. Ett sätt att få ner tjuvjakten är att minska efterfrågan i framförallt Asien. USA och Kina, världens två största marknader för elfenben, diskuterar ett totalstopp för export och import och Frankrike förklarade i dag att all handel med elfenben inom landet kommer att förbjudas.

Jag själv var i Nairobis nationalpark idag, och såg alla elfenben som var där. Det bränn fortfarande. Igår var Leonardo Dicaprio där. Så var alltså 20min från han, ganska coolt.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6423015


En månad kvar!

Idag är det exakt en månad kvar i detta underbara land. Jag är otroligt ledsen men ändå glad att få träffa alla min nära och kära igen. Men Kenya har blivit någonting speciellt för mig. Jag känner mig hemma här. När jag går på gatan så känner jag mig inte som en turist längre, jag känner mig trygg och stabil. Jag vill inte lämna Kenya, jag vill vara kvar. Jag har varit med om så mycket och jag har underbara minnen här som jag aldrig kommer att glömma. 

Såklart, Sverige låter lockande. Man saknar familjen och vänner otroligt mycket. Jag saknar även svensk mat jätte mycket och bara vara i sitt gamla hus. Jag saknar mycket fårn Sverige. Men det är ändå saker jag skulle kunna bo utan. Detär mest familjen och vännerna som är det jobbigaste. Även att man kan missa saker när jag bor här som är betydande. Men då brukar jag tänka på vad jag gör här och njuta så mycket jag kan. För som nu är det bara en månad kvar. 

Jag kan ej fatta hur fort tiden har gått. Jag kommer ihåg som det var i igår jag landade på Jomo Kenyatta flygplats första gången. Jag visste nästan inget om Kenya och visste verkligen inte vad jag skulle förvänta mig. Jag kan säga att jag har lärt mig otroligt mycket i min tid i Kenya. För den tiden jag har kvar ska jag göra så mycket jag kan, köra järnet! Vi ses snart Sverige! 

 

Kibera

Det började det med en vanlig dag. Det ändå från det vanliga i skolan var på mattelektionen, det var en apa som skriker så mycket att jag inte kunde koncentrera mig. När jag slutade skolan så skulle jag gå till Kibera. 

Kibera är bland världens största slumra, Afrikans största slum. Jag bor ca 15 min från Kibera. Min klass gick dit, vi var ca 10 personer och några från Kibera som skulle vara med när vi gick. Dem var från Wale Wale som är en ungdomsgård. Dem gick runt och visade oss Kibera. Dem visade oss en utsiktsplats som man kunde se mycket av Kibera men inte närheten av hela. Sedan fick vi komma hem till en kille som precis hade flyttat hemifrån. Han var 21år och han ”hus” var lika stort som ett medelstor badrum. Han hade en glöd lampa hängandes från taket. Inga fönster, huset var gjort av jord och ko bajs. 

Där vi gick var det säkert och många hälsade på oss. Många efter oss sa ”Mzungo” som betyder viting. Även många små barn frågade hur vi mådde och var nyfikna. Jag gillade mitt besök i Kibera, det var smutsigt och det luktade illa husen var inte bra byggt osv men personerna jag träffa var trevliga och jag lärare mig mycket. 

Jag fråga en person som bodde i Kibera hur stort det är. Han svarade ” too big”. Han förklarade senare att det tar två dagar att gå igenom hela Kibera. 


Gokart & paitball

I helgen var det fint väder, nu regnar det för fullt. Det är regnperiod igen… Just nu regnar det och är 18°grader. Jag fryser så mycket. Jag har långärmat och mössa på mig :(. Det var väldig passade att det var fint väder i helgen, för då skulle vi firar Kristin present som hon hade fått av mig och Molly. 

Jag var så taggad över denna dag. Vi åkte efter brunchen till gp-carting, där vi skulle vara. Vi satt oss ner ett tog en dricka innan vi skulle åka gokart. vi satt på oss overaller och snart var det våran tur. Jag satt mig ner i ”bilen”, jag nådde inte tubalerna så jag fick ha en kudde bakom ryggen så att jag nåde. Jag var så taggad och jag körde få fort jag kunde. Jag ville inte att någon skulle köra om mig. En kille som jobbade där så till mig att inte köra så hastigt. 

Sedan efter det så tog vi en lunch, jag tog pommes med någon sås på typ, det var jätte gott. Det var inte bäst mat, restaurangen var inte tipp topp men det var mysigt ändå. 

Jag var både extremt taggade men ändå lite nervös över paintball. Vi satt på oss andra overaller och maskar över ansiktet. Sedan laddade vi våra vapen. Vi körde ”flaggan”, alltså det är en flagga i mitten vi ska försöka ta flaggan och sedan gå till motståndarnas läger. Om man blir skuten måste man gå tillbaka till ens läger.  Det var så otroligt roligt! Man fick adrenalin och man spring och sköt. Det gjorde ont att ett sköt på sig, nu har jag blåmärken på kroppen. 


Världens största flyktingläger

 

I Kenya öppnades 1991 ett flyktingläger i Dadaab för de somalier som flydde striderna i samband med att Siad Barre störtades. Idag är lägret världens största flyktinglägerLägret var egentligen tillfällig plats för dem som flydde från inbördeskriget i Somalia. Många av de somalier som kom till Dadaab i början av 1990-talet bor fortfarande kvar.

Dadaab ligger i en halvöken mitt på ekvatorn. Medeltemperaturen är nästan 40 grader och sandstormar förekommer väldigt ofta. I nordöstra Kenya tio mil från gränsen till Somalia, lever cirka 445 000 människor i vad som länge har kallats världens största flyktingläger. Sammanlagt finns nu drygt en halv miljon registrerade somaliska flyktingar i Kenya, men det verkliga antalet är antagligen betydligt högre.

Detta tror jag inte många visste. Om man jämför Sverige och Kenya så är Kenya ett betydligt fattigaste land. Hur klara Kenya av alla flyktingar som kommer,UNHCR hjälper till. Men hur bra har dem som bor i Dadaab? 

Uganda/ Rwanda resan

Hej! Nu var det väldigt länge sen sist men har under de senaste två veckorna varit på påsklov då vi var på Uganda/Rwanda resan. Resan var bra och vi har sett väldigt mycket och gjort mycket olika besök :) Det var även mycket buss, vi har i efterhand räknat ut att vi sammanlagt åkt 50 timmar buss i 192 mil ni hör ju bara... ;)

Under den första dagen åkte vi endast buss men under dag tre och fyra var vi på Nile river explorer där alla gjorde lite alla möjliga äventyr. Jag valde att åka quadbike, åka på en day cruise på Nilen och sen rida i olika byar i Kampala där vi befann oss ;) Tyvärr hade jag inte med kameran på båten så får visa de nån annan gång men ni får se vår roliga quad bike - och hästtur. 

Det mest spännande var gorillorna. Vi gick upp tidigt och åkte mot jungle. När vi har framme fick vi te och sedan var det dax att vandra. Man märkte att man var i jungle det var en kille längst fram som hade en maskte som hackade allt möjligt så vi skulle kunna komma fram.

I Rwanda var vi också på ett folkmord-museum som var mycket intressant och hemskt. Det värsta var att se blod från barn som hade blivit slungade in mot väggen fler tar gången och i ett rum var det hundratal döskallar. 

En mycket gladare upplevelse var i Uganda. Det fanns en dusch with a view of Nilen. Det var verkligen jätte fint! Jag duschade två gånger där. En gång väldigt tidigt på morgonen så jag kunde se soluppgången.

 

Måste säga att Uganda och Rwanda var det stor skillnad från Kenya. Både natur, landskap och samhälle. Man märkte att man inte var i Kenya längre. 

SSN var på vift i Uganda/ Rwanda och river raftat i Nilen, varit på en moské i Kampala, träffat bergsgorillor mm. Denna resa var helt fantastisk. Så himla annorlunda från tidigare resor. Något jag uppskattade med att åka buss var att man fick se så mycket man aldrig hade fått sett med tex flyg. 

 

Min kamera dog under resans gång, så detta är några från internatets bilder.

Denna film har Fanny gjort. 

 

 

 

Internationella kvinnodagen

Idag är det Internationella kvinnodagen. Den instiftades för mer än 100 år sedan. Syftet var att lägga fokus på ojämställdheten som rådde i samhället och hur kvinnor tog skada av det. 

Män tjänar mer än kvinnor. Det är ett känt faktum, både inom samma och olika yrken. Lönerna för yrken som i större utsträckning utförs av kvinnor är oftast lägre, trots att de kräver både utbildning och hårt arbete. Enligt SCB tjänar kvinnor 83 procent av männens lön. Dessutom utför kvinnor i vissa kulturer obetalt arbete i hemmen.

Men internationella kvinnodagen handlar inte bara om lönerna. Det handlar om att lyfta fram kvinnor i olika länder som är förtryckta. Sverige är ett av det mest jämställda länder i världen men ändå finns det mycket att förbättra.

Det är många som tror att Sverige är ett jämställt land och men det finns brister, det kanske inte många tänker på.

I Kenya känner inte befolkningen till internationella kvinnodagen. Jag har frågat några, bland annat min Kiswahili lärare som inte visste om att dagen fanns. Men han tillade att det är ledsamt. Han säger att det är så många kvinnor i Kenya som blir förtryckta.

Internationella kvinnodagen har en fin bakgrund i sig men uppmärksammas och firas bara i de länder där kvinnor redan är medvetna om sina rättigheter. De kvinnor som behöver denna dag mest är de kvinnor som inte vet om att den finns.

 


Arboretum Park

Igår var jag och åtta andra tjejer på Arboretum Park som ligger nära stats huset.


Vi åkte först till Nakumatt för att köpa allt gott. Sedan tog vi två taxisar mot Parken. Jag var i första taxin och vi varit lite oroliga över dem andra för det tog så lång tid för dem att komma. Det hade varit lite bråk med taxichauffören. Men äntligen kom dem och vi kunde gå in i parken. Det var ganska mycket folk, men det var trevligt för de hade lekar och föreställningar och scouter var där och vi som ett nygift par tog bröllopsfoton.

Vi satt oss mellan två träd med filtar och massa gott. Vi var i parken i timmar innan i återvände till internatet. Det var bland det mysigaste jag har gjort, vi satt och prata om allt och åt god mat. Ämnet som kom upp flera gånger var att det är mindre än 100 dagar kvar i detta fantastiska land. 

Det sprang apor lite överallt, så vi trodde att vi skulle be attackerade av apor för all våran mat. De hade mycket span på oss.

Orättvisa

Världen är inte rättvis. Världen har så stora kontraster, dem som bor i Sverige lever med ett överkonsumtions samhälle. Andra delar av världen har det svårt att ens få mat över dagen. För den bra välfärden vi har i Sverige skulle man kunna leva på enbart bidrag. Ett land som Kenya har inte samma välfärd och inte samma möjligheter. Det är klart att det är en bra sak att man har en så pass bra välfärd i Sverige att vi kan ta hand om den som behöver statens hjälp. Men detta system kan utnyttjas, medan vissa får in pengar genom att sitta hemma och inte gör någonting och vissa får dem pengarna, pluggar och sedan använder dem på rätt sätt är orättvis. Det är särskilt orättvist när folk utnyttjar dem pengarna under tiden som vissa verkligen behöver varje öre för att överleva. 

För svenska barn är det gratis att gå i skolan. Trots det är många som klagar när dem är i skolan, för dem vill hellre vara hemma och spela tv-spel. För de flesta kenyanska barn jag har träffat är de mycket engagerade i skolan. De har stora drömmar vilket är underbart, men många av dem kommer inte nå sina drömmar. Inte för att dem inte har den kunskapen som krävs eller viljan för att nå sina drömmar, utan av ekonomiska skäl. Det är många familjer i landet som inte ha råd med skolan, det är på den nivån att barn som går i kenyanska skolor går i skolan även om dem är sjuka bara för att dem inte har råd att missa en skoldag. 

Med en dröm tror jag att man kan komma långt. Man har någonting man strävar efter, det är någonting man vill uppnå. Men det kan nog vara besvärligt att inte kunna nå det man vill gå grund av ekonomiska skäl. Att man måste till hemmet och jobba istället för att gå i skolan. Det är inte jobbet man vill och man får inte tillräckligt med pengar.

Jag pratade med en flicka som heter Ruby. Hon vill blir en doktor. Ruby vill bli en doktor för att kunna hjälpa personer som behöver hjälp. Jag frågar även om hon tycker att inkomsten är viktigt  för henne framtida arbete. Hon svara utan att tveka ja. Hon berättade att hon vill att sina barn ska växa upp med bra förhållanden och inte behöver tänka på brist på mat eller att inte kunna gå i skolan. Detta säger en 12 åring flicka i Kisumu, Kenya som bor tillsammans min sin mormor för att henne föräldrar dog tidigt av HIV/ Adis.  

Personligen tycker att alla ska uppskata vad man har. För att vi ska inte ta det för givet. Det är bara en slump var man är född. Man ska ta den möjligheten som vi får och använda den. Vart man än bor kan man få ha svårigheter men ibland kan vi tänka på dem som har det svårare än sig själv och uppskata vad vi har. 

Detta är Ruby.

Kisumu

Skolresan till Kisumu, med mycket bilder.

Dag 1
Hej, detta är dag 1. Denna dag så ställde jag klockan på 6.00. Jag klädde på mig mina kläder och fixade mitt sista i väskan. Jag gick in till Hanna och väckte henne. Sedan så gick vi och lämnade våra väskor vid bussarna. Vi var först av alla, så vi fick bra platser längst fram. Sedan gick vi och åt frukost det var inte många där. Sedan fick vi reda på att bussen skulle åka klockan 8.00 . Så vi gick upp för tidigt. Sedan sätter vi oss i bussen och väntar på våra 8 timmar framför oss. Jag sov mest, men jag kollade på några episodes på enTv-serie med Nina. 

Sedan var vi äntligen framme. Det var otroligt varmt. Alla svettades. Vi gick allesammans till en resturang som heter Green garden. Vi var på Green garden 18.30 och vi skulle äta buffé. Vi fick våran mat klockan 20.30. Jag och Hanna beställde pizza istället för buffén. 

Hotel var inte så fint. Det är jag, Hanna, Elin och Kristin som delar rum. Det är svårt att komma fram emellan sängarna. Toaletten är  inte fräsch. Det finns inge vatten i duschen eller kranen. Jag finns mycket rått bajs överallt på toaletten. Men sängen var helt okej, jag och Hanna dela säng. 

Just nu sitter jag i min säng dag 2. Mina rums kompisar och Oskar, vi bestämmer vart vi ska äta för i dag. Vi bestämmer oss för Green garden, varför vet jag inte. 


 

Dag 2 
Jag sov faktisk ganska bra. Fast att det var jätte mycket trafik utanför och det var väldigt varmt. Klockan 4 på natten så började vattnet rinna i duschen. Kristin berättade att hon gick och stängde av, jag var för trött och somnade om direkt. 

Vi gick ner till frukosten och var först där med. Stackars Kristin gillade verkligen inte hotellet och frukosten var inte heller den bästa. Jag fick en gammal melon och en omelett. Omeletten var helt okej faktiskt. Kaffe var inte alls gott. Det smakade nästan bara som vatten. Vi gick tillbaka till rummet och sedan gick vi till bussen.

Jag och Elin är i samma grupp. Vi åker först till Kenya family health planning. Där vi fick information om HIV/ Adis, om omskärning och om malaria. Det var en kille och tjej som berättade och visade oss runt i kliniken. Jag och Elin ville fråga några frågor till en kille som heter Robert om omskärning och homosexuella. Väldigt intressant.  

13% av Kisumu är leder av HIV, och i hela Kenya är det 7%. Detta är dokumenterade personer. 

Vi hoppa in i bussen cirka klockan 13.00 och åkte till ett Mall. Jag, Elin och Oskar åt på ett rätt fint ställe. Satt där ett tag och tog det lugnt. Våran lunch kostade tillsammans, alla tre för 1000kes, det motsvarar cirka 80kr. Sedan gick vi till Nakumat och köpte glass, och väntade på bussen. Medans vi väntar utanför stora ingången så hör vi svenskar. Det är klart det är svenskar här. haha. 

Nu är vi påväg till vi-skogen. Vi åkte till ett litet hus, de berättade lite om sin organisation och sedan skulle vi in i bussen igen och åka till en farm. Vi åkte inte länge tills vi var framme. Vi, 20 elever går på farmen medan en kille pratar. Alla är trötta och står i solen, det är 35° grader. Alla vill hem till kalla Nairobi. 

På farmen hade de gräshoppor inhägnade. De hade dem för att göra gräshopp-korv. Först trodde jag att jag hörde fel. Så jag frågade om jag hörde rätt och det gjorde jag. Det maler gräshoppor och sedan gör det till korv. Tydligen är det mycket proteinrikt. 

Direkt när jag kom till hotellet så duscha jag. Jag fick fylla vatten i en hink för duscha. Det var svalt vatten så jag var glad. Alla fyra i rummet gick på toa men det gick inte att spola...  

Som sagt gick vi till Green garde och åt. Vi träffade på våra två lärare som vi satt oss med dem. 30min senare kommer ännu en lärare som flög in när medan vi satt i den varm bussen hit. Jag och Hanna beställde en pizza idag igen. Tog en timme att få maten, men sällskapet var trevligt så det var inte så farligt att vänta. Det var läskigt att gå i mörkret på vägen hem, men tillslut var man framme på de ”underbara” hotel. 

 

Dag 3 
Jag sov som en sten. Elin hade satt på ett alarm som hon inte vakna av. Vi alla var trötta och det tog ett tag innan vi gick upp ur sängen. Vi gick ner till frukosten och alla åt samma som igår. Jag och Elin gick till bussen mot city hall. Vi väntade så länge innan två personer kom. Det var en man och en kvinna. Sedan efter kanske 40 min kommer ännu en man. Det är tre personer som frågar frågor resten sover typ. Vissa svar vi får tycker jag är helt otroliga, jag blir irriterad över svaren och vill gå där ifrån. Jag tyckte inte politikerna var professionella.

Ett gäng plus Herman (läraren) gick till ett Java house. Vi satt och åt och sedan åkte vi tuc-tuc hem till hotellet. Jag och Elin chillade på rummet och vi hade besök av Oskar och Molly. 

Till bussen igen. Nu var vi på väg till Lake Victoria. Som är Afrikas största sjö och världens andra största sjö. Vi åker kanske 40 min innan vi är framme. Det är varmt som vanligt. Vi går till ett litet ställe som har tak och en gubbe pratar om sjön. Han berättar om fisken, föroreningar, översväning o.s.v. Sedan åker vi båt kanske i 10 min runt lite. Sedan åker vi hem till hotellet igen. 

Vi är i tillbaka och jag tar en dusch är så varm och trött. Hanna kommer in och säger att vi ska sticka om 10 min och ut och äta. Vi är 10 personer som hoppar in i olika tuc-tuc och mot restaurangen. Det var på en rooftop, det var en fin utsikt och helt okej resturang. Vi beställer vad vi vill ha att äta och väntar. Vi är dem ända på restaurangen, dem hade öppnat bara för oss. Men ändå tog det 1 timme och 45min för maten. Det blev kaos. Vi fick in fel mat och vi själv gick ner till köket som var flera våningar ner och hämtade någras mat. Kristin fick en möglig tomat och en tjej tappa maten. Personalen vill inte heller acceptera att dem har gjort fel och det blir ännu mer kaos. Vi går från restaurangen sura men vi alla fick 100 eks rabatt. Jag för någon anledning bara behövde betala 100 kes totalt. (100 kes är cirka 8kr) Jag tog hamburgare med pommes. Det var egentligen inge fel på min mat men fick ändå typ grattis. 

På hotellet sitter ett gäng på våran balkong och pratar skit. Det är mysigt och det börjar bli svalt men ändå varmt. Jag bestämmer mig att duscha innan jag lägger mig för att bli ännu svalare. Fläkten som vi har i rummet hjälper nästan ingenting. Det är jobbigt att inte ha aircondition när det är 35° grader ute… Godnatt för i dag.

Dag 4
Samma rutin som de andra dagarna. Vi gick ner och åt och sedan skulle alla till samma ställe. Det var St Christine school vi besökte. Det tog cirka en timme att åka ditt. Skolan ligger lite utanför Kisumu. 

St Christine som ligger lite utanför Kisumu. Skolan har 350 elever mellan fem och femton år gamla. Alla barn på skolan är antingen föräldralösa eller har en förälder. Skolan är gratis för elverna både läromedel, skoluniformer, hälsovård och även skolmat. Skolor i Kenya inte får. Skolsystemet i Kenya är uppbyggt som det engelska skolsystemet. Skolan har höga krav på eleverna, de har ambition att eleverna ska få bra resultat. Här är står det lite om skolan: http://kisumu.se/?page_id=218 
Skolan driv av två svenskar. Skolan får inget bidrag av staten, bara av bidrag. 

När vi kom fram till skolan visade lärare oss runt i olika klassrum. I klassrummen så berättade vi lite om oss och eleverna lite om dem själv. Dem var mycket intressante om Sverige. Frågade hur vårar klimat var och vilket statsskick var o.s.v. 

Efter rundvandringen så hade de tränat på danser och teater som de visade oss. Dem var jätte duktiga, verkligen med inlevelse. Efter teater så bjöd skolan på te och mackor. Alla skulle spela fotboll och volleyboll. Jag och Elin satt med barnen som inte spelade. Vi läste bok till dem och dem höll på med våra hår. Många ville ta kort med min kamera och dem var mycket imponerade över deras bilder. 

Det var en väldigt trevligt besök, alla var glad och öppna. Detta var absolut det bästa besöket av alla under dessa dagar.

Vi åker till ett annat takterass som har ett jätte fint tak. Vänta länge på maten här också. Men det är många från skolan som är här så man blir inte uttråkad. Min mat var inte jätte gott, men Kristins mat var jätte god. Hon tog Carbonara. 

Det var några som satt på ett annat ställe 10 min bort så vi åker dit och hänger med dem till vi åker tillbaka till hotellet. På hotellet så hänger alla på ens balkong. Det var en mycket trevlig kväll. 



Dag 5
Idag var det bara att äta en snabb frukost och hoppa in i bussen. Jag sov det först 2 timmarna. Sedan vankade jag och kollade ut från fönstret. Det var te överallt. Staden vi åkte förbi odlade te. Det var så grön och så mycket te. Efter 30 min senare såg jag fortfarande te. Det var så mycket te överallt som de odlade och ibland såg man personer som plocka löven. Det var otroligt vackert. 

 

 

Mount Kenya

Jag har så mycket att berätta om mitt äventyr på Mt Kenya. Mycket fint men också mycket skit… 

Fakta:

Mount Kenya är 5199 m.ö.h. det är högsta berget i Kenya och det näst högsta i Afrika efter Kilimanjaro. Mt kenya ligger ganska central i landet, strax söder om ekvartin. Berget har gett namn åt landet Kenya. Berget har för många olika stamar varit viktigt. Kikuyu stamen har vulkanen länge varit helgt. För massajerna vara det guden Ngais hem. Världens forskare var länge skeptiska till att någon sett snö så nära ekvatron. Att Mount Kenya fanns blev bekräftat 1883 och vulkanen blev undersökt för första gången under 1887. Mt Kenya blev bestegs slutligen 1899.

 

Dag 1

Klockan ringde tidigt 05.50, just då var jag inte taggade alls. Jag ville bara sova vidare men jag kastade mig upp ur sängen och klädde på mig kläderna. Gick ner till frukosten och åt två mackor och en kopp te. Vid 06.45 traskade vi bort mot bussarna, som vanligt satt vi och väntade till de sista kom vid strax efter 7… Vi är värdelösa på att hålla tider… 

Det tog 5 timmar att komma till vårt mål Mt.Kenya national reserve. 

Nu hade jag blivit betydlig mer taggad. Vi gick upp en bit och fick sedan en varsin portion mat att äta innan våran vandring. Medans vi åt kom till kenyaner som skulle bära våra stora väskor med sovsäck, liggunderlag och allt sådant i.

Vandringen började. Jag ville hålla mig längst fram så att jag skulle komma fram fort och att jag skulle få längre pauser. Det gick bra. Det var inte för jobbigt, vägen var behaglig. Men vissa gånger var det mycket uppåt. Här första dagen på resan börjar min otur… När jag gå så helt plötsligt så gå min sula på sko av. Jag tänker klart är det jag… Jag packar ihop sulan i väskan och fortsätter att gå. Den första milen var ändå  den bästa milen.

Väl framme på base camp fick vi tält indelning och tält. Johan, lärare, hade delat in mig med Emelie och Hanna, så jag var nöjd. Efter middagen packade vi upp i våra tält och sedan somna devis tidigt. Lite skavsår, en sula för lite och lite mindre fräsch men dagen var i helhet bra. 

 

Dag 2

Vi blev väckta vid 7 och det var dags för frukost. Bakedbeans, korv och french toast blev vi serverade. Plus chai, te, med så mycket socker i att man lika gärna kunde äta en tesked socker än att dricka teet.

Efter frukosten packade vi ihop våra grejer, lämnade väska till min parter Samuel (som bar min väska) och samlades för en briefing innan vi skulle starta andra dagens vandring. Jag hade inte haft en bra kväll... Jag hade inte sovit bra och jag var kissnödig hela natten. 

Vandringen skulle ta ca 6 timmar sa dem. "Pole Pole" guiderans var mottot. Pole Pole betyder ungefär take it easy.

Vi började gå det var upp för direkt. Vi gick igenom skog, ”djungel”, en död skog, och sedan kom vi till absolut ingenting. Det växte bara gräs, gräs och ännu mer gräs och lite stenar här och där.. 

Till sist, efter minst 8 timmar, kom vi fram till Makinders Camp ca 4200 möh. Vi fick ett tält som var så ojämnt att det var jobbigt att sova där. Vi satt länge och väntade på mat i det stora tältet.

Inne i tältet var det kallt alla väntade på maten. Oskar och Emelie sitter brevid varandra hanna ligger i Emelies knä. Hanna mår illa säger hon.

Jag kryper i hopp, jag fryser och somnar lätt in. Senare vaknar jag av att Filippa frågar hur det är med mig, Jag darrar av att det är så kallt och känner att jag har en extrem huvudvärk och jag börjar hyperventilera. Innan jag somnade i stora tältet så var det inte många i tältet. Men när jag öppnar mina ögon ser jag massor av folk. Det är personer över allt men det kan jag inte tänkta på, jag måste tänka på att andas. Efter ett tag får jag hjälp till mitt tält där Hanna tydligen gått till tidigare för hon mådde ju illa. Det var en guide med, Shikoko. Han följde med in i tältet där då jag, Hanna och han var. Shikoko frågade mig massa frågor och hanna hjälpte mig så att han kunde förstå vad jag sa. Efter att jag har fått nån slags huvudvärks tablett lugnande jag ner men och till slut somnade. 

Från Hannas ord:

Efter ett tag hör jag skrik och gråt och Emelies röst. En man kommer till tältet och ber mig att öppna det, in kommer Moa, helt förstörd. Hon har huvudvärk, skriker och gråter och fryser som bara den trots att hon är kokandes varm. Jag fick agera tolk när en Shikoko, guide, ställde tusentals frågor. När Moa hade lugnat sig och Shikoko hade gått somnade jag och Moa direkt, fortfarande med illamående.


Dag 3

Denna dag fick vi sovmorgon för vi dag skulle vi inte vandra högre, vi skulle bli vana med höjden. Vi fick sova ut till 8.30, jag åt lite frukost som var pannkakor det var gott.

Runt lunch gick vi upp ca 200 höjdmeter till en sjö. Vissa badade men att bada där var inget alternativ för mig. Det var fruktansvärt kallt trots att jag inte badade. Trodde jag skulle frysa till is där uppe. Pär, lärare, hade sagt att det skulle vara varmt, jättevarmt. Det var Sverige kallt. 

Efter den turen så åt vi lunch i stora tältet. Jag, Hanna, Emelie och Oskar vi åt nudlar som vi hade tagit med oss. Efter maten hade vi högläsning. Vi fyra låg i tälten och läste medan det regnade lätt. 

Kring 18 på kvällen blev det lite varmare och vi alla stod och förberedde grejer för dagen vi skulle uåå på toppen, som kom att blir en jobbig dag. 

Jag och mina bästa vänner låg länge och pratade om allt. Livet, vad som händer efter Kenya, hur vi ska klara av att gå upp till toppen, vi kom in på framtida bröllop och massvis med andra saker. Efter det somnade Emelie direkt. Jag och Hanna låg och lyssnade på Timbuktus sommarprat som granntältet lyssnade på. Natten var kall jag låg så nära Hanna jag kunde så att jag kunde få värme av henne. Jag hade svårt att somna.

 

Dag 4

Nu var det dags. Nu ska jag gå upp mot toppen. Vi vaknar klockan 01.00. Det kändes som om jag inte hade sovit alls. Jag satt på mig alla mina lager kläder. Jag hade tre på bena och fem på överkroppen. 

Jag Hanna och Emelie gick upp till de provisoriska toaletterna som hade byggt upp åt oss. Gjorda av en ihålig sten med en plastpåse i och en toalett sits på och med ett litet tält runt. Kön var lång för att gå in på ”toaletten”. 

Vi gick till stora tältet som var fullt av personer som åt gröt. Gröten var inte alls god, men åt ändå. Prick klockan 2 började vi vandra. Alla 60 personer på ett långt led. 

Jag hade mitt huvud högt. Jag kollade på en underbara himlen med massvis med stjärnor. Jag har aldrig sett så många stjärnor, det är bland det vackraste jag har sett. Det lös få stark hela himlen var föll.  

Vi gick och gick varenda timme stannade vi och villade. Det var bläck svårt det ända man såg var från vissa personers pannlampa mot marken. Vid ett stopp kommer Johan och säger till mig att jag måste äta och dricka så att jag inte får en till attack. Men inte så långt efter de som från jag min andra attack. Jag får svårt att andas igen och att koncentrera mig. Jag darrar som förr och fäller nån tår. Efter ett tag, har jag lugnat ner mig. Jag får gå längst fram. Vi bara gå och gå stannar 15 min och fortsätter. Efter halva vägen så frågar dem om några vill vända om. Jag hade ingen tanke om att vända. Jag skulle upp till toppen. 

Efter fyra timmar gått i mörkret är vi framme vid en stuga. Där vi värmde oss en stund innan det var dags att gå ige, som sa skulle ta 45 minuter upp till point Lenana 4985 möh. Jag skynda mig snabbt till täten medans min kompanjoner Hanna, Emelie och Oskar var längre back. 

Det värsta var nog att men trodde att man var framme hela tiden men det var man inte. Det var fortfarande mörkt. De sista 150m skulle man klättra. Det var jobbigt men guiden sa att det inte var långt kvar. 

Guiden säger till mig detta är sista taget. Jag blir glad, jag kämpar mig upp och ser solen. Jag är först och springer med all kraft jag har kvar till toppens topp. Jag sitter mig ner och villar, jag blundar. Nu börjar personer komma. 

Jag får ännu en attack. Denna gång så svimmar jag också. När jag vaknar till så är jag på bena på väg ner. Jag var först upp och först ner. Det är svårt att hålla balansen. Nu har det ljusnat till och jag ser mer. Jag håller guiden i handen så att jag inte ska ramla. En gång så snubbla jag och jag ser stenen ramla ner från stupet bredvid mig. 

Efter ett tag är jag nere vid stugan igen. Jag väntar ett bra tag innan några andra kommer ner. Då hör jag att det pratar om Emelie. Jag frågor oroligt vad som har hänt. Det säger att Emelie har svimmat på toppen och är inte kontaktbar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är orolig. Mer personer kommer ner och pratar om Emelie dåliga mående. Vi väntar tills alla personer har kommit ner förutom Emelie. Just nu så fryser jag extremt. Jag har sju lager på överkroppen. Det är personer som har t-shirts på sig. 

Men nu går vi ner. Solen skiner men fryser ändå och det är brant. Det är galet brant. Jag kan inte förstå att vi har kunnat gå upp här. Jag är sist jag orkar inte mer tempot dem andra har. Jag ramla och ramla men jag har vänner som hjälper mig. Jag fryser fortfarande och kämpar mig ner. 

Vid en paus jag hade ser jag jag Emelie. Jag väntar så de kommer ikapp. Emelie ser hur pigg och glad ut som helst. Jag frågar hur hon mår. Hon mår bra. Vi går, hon går om mig. Jag är trött och nu kan jag se vårt camp. Ner var mycket jobbigare än upp. Men nu är jag äntligen framme. Jag är jätte kissnödig, så det första jag gör är att gå mot ”toaletten”. Det stinker för jävligt. Sedan går jag mot mitt tält. Jag ser Hanna och Emelie prata. Jag lägger mig utanför tältet.

Jag är utmattad. En attack igen. Jag hyperventilerar och är vimsig. Hanna pratar med mig, det struntar jag i.  Jag är nu i tältet. Jag fryser nåt extremt och ont i back huvet. Elin och lärare Marie är i tältet. Det försöker lugna ner mig. De försöker mata mig med nudlar men jag har det svårt att ta i mot maten. Jag vet inte hur länge jag är i tältet men det känns som timmar. Jaga fryser, har ont i huvet och hyperventilerar. Jag märker att det bär upp mig. Utanför tältet är det ännu kallare. Plötsligt ligger jag i en bår. Jag är i luften och de bär mig. Det är bär mig ner från berget. Det stannar gång på gång och kollar till mig. Efter någon timme har det gått med mig så stannar det. Det ska kolla om jag mår bättre och kan svara på några frågor. Jag mår betydligt bättre men inte bra. Jag reser mig från båren till en sittande position. Jag ser kenyaner överallt. Tydligen var det 23 personer som bar mig. Shikoko berättade för mig att han ville ha många bärare så att det kunde byta av. Så att vi skulle komma fram snabbare. 

I båren sov jag mest. Jag mådde bara bättre och bättre längre ner vi kom. Sedan efter många timmar och mil var jag och mina bärare nere från berget. Jag satt mig in i en bil med Shikoko till sjukhuset. Jag var trött och somna i bilen. Vi var framme vid sjukhuset. Det var inte stort. Vi gick in och  Shikoko pratade med några och förklarade var som hade hänt. Jag fick ta blodprover, visa andningen, blodtryck och massa annat. Allt var bra. Men det ville att jag skulle stanna för natten. Just nu mådde jag också bra var bara trött. 

Jag fick ett rum helt okej. Ganska konstigt designat. Det var vit tak, gul väg och gråa lister. Konstiga tavlor men sängen var bra och det var det som var viktigast. Jag får mat innan jag gick och la mig. Klockan var kanske 11.30 när jag ligger i sängen för att sova. Jag var glad att få sova här än att ligga i tältet. 

 

Dag 5

Jag vaknar av en kvinna går in i rummet 6.30. Hon ger min två tabletter som smackar bajs. Jag fick två innan jag gick och la mig också. Jag försöker att somna om men efter 30 min så kommer en nya kvinna och ta mitt blodtryck, det är bra. Igår kväll sa någon person vet inte han position. Men han sa till mig att läkaren kommer klockan 8. 

Jag var klar klockan 8 jag har satt på mig kläderna och satt mig vid stolen. Ännu en kvinna kom ner och frågade vad jag ville ha till frukost. Tog kaffe, flingor och ananas. Lite senare kom det massa personer in i rummet. Vet inte vad de gör. De är i rummet 10 sekunder och sedan gå.  Det kommer in olika personer och frågar hur jag mår och sedan går. Klockan 10 kommer Shikoko.

Läkare har fortfarande inte kommit. Jag och Shikoko sitter och pratar väntar på läkaren och Pär som ska hämta mig från sjukhuset och köra hem till Nairobi. Vid 12 kommer läkaren, han presenterar sig och lyssnar på min andning och skriver ut mig. Läkaren träffade mig i mindre än 5min. Nu väntar jag bara på Pär. Han kommer runt 12.30. Glad blir jag när jag hör Pärs röst i hallen. 

Sitter i hans bil på väg till Nairobi. Jag har fått tabletter hem, som jag ska ta. Vet ej vad dem är för. Jag somnar fort. När jag vaknar så ser jag att jag är i Nairobi. Jag blir så överlycklig över att snart vara hemma. Men det tog ändå 40min för trafiken. Det första jag gör är att duscha och sen i sängen.  

 

Jag kan säga även allt som har hänt som var det värt det. Att var där uppe på berget var så underbar och vackert. Det var verkligen så underbar. Jag skulle verkligen rekommendera om besegra ett berg. Det visar sin vilja och vilken styrka man har. Det var till vis del jobbigt men bland det bästa jag har gjort.

 

En liten video gjord av Hanna Carling.