moasresa

Mount Kenya

Jag har så mycket att berätta om mitt äventyr på Mt Kenya. Mycket fint men också mycket skit… 

Fakta:

Mount Kenya är 5199 m.ö.h. det är högsta berget i Kenya och det näst högsta i Afrika efter Kilimanjaro. Mt kenya ligger ganska central i landet, strax söder om ekvartin. Berget har gett namn åt landet Kenya. Berget har för många olika stamar varit viktigt. Kikuyu stamen har vulkanen länge varit helgt. För massajerna vara det guden Ngais hem. Världens forskare var länge skeptiska till att någon sett snö så nära ekvatron. Att Mount Kenya fanns blev bekräftat 1883 och vulkanen blev undersökt för första gången under 1887. Mt Kenya blev bestegs slutligen 1899.

 

Dag 1

Klockan ringde tidigt 05.50, just då var jag inte taggade alls. Jag ville bara sova vidare men jag kastade mig upp ur sängen och klädde på mig kläderna. Gick ner till frukosten och åt två mackor och en kopp te. Vid 06.45 traskade vi bort mot bussarna, som vanligt satt vi och väntade till de sista kom vid strax efter 7… Vi är värdelösa på att hålla tider… 

Det tog 5 timmar att komma till vårt mål Mt.Kenya national reserve. 

Nu hade jag blivit betydlig mer taggad. Vi gick upp en bit och fick sedan en varsin portion mat att äta innan våran vandring. Medans vi åt kom till kenyaner som skulle bära våra stora väskor med sovsäck, liggunderlag och allt sådant i.

Vandringen började. Jag ville hålla mig längst fram så att jag skulle komma fram fort och att jag skulle få längre pauser. Det gick bra. Det var inte för jobbigt, vägen var behaglig. Men vissa gånger var det mycket uppåt. Här första dagen på resan börjar min otur… När jag gå så helt plötsligt så gå min sula på sko av. Jag tänker klart är det jag… Jag packar ihop sulan i väskan och fortsätter att gå. Den första milen var ändå  den bästa milen.

Väl framme på base camp fick vi tält indelning och tält. Johan, lärare, hade delat in mig med Emelie och Hanna, så jag var nöjd. Efter middagen packade vi upp i våra tält och sedan somna devis tidigt. Lite skavsår, en sula för lite och lite mindre fräsch men dagen var i helhet bra. 

 

Dag 2

Vi blev väckta vid 7 och det var dags för frukost. Bakedbeans, korv och french toast blev vi serverade. Plus chai, te, med så mycket socker i att man lika gärna kunde äta en tesked socker än att dricka teet.

Efter frukosten packade vi ihop våra grejer, lämnade väska till min parter Samuel (som bar min väska) och samlades för en briefing innan vi skulle starta andra dagens vandring. Jag hade inte haft en bra kväll... Jag hade inte sovit bra och jag var kissnödig hela natten. 

Vandringen skulle ta ca 6 timmar sa dem. "Pole Pole" guiderans var mottot. Pole Pole betyder ungefär take it easy.

Vi började gå det var upp för direkt. Vi gick igenom skog, ”djungel”, en död skog, och sedan kom vi till absolut ingenting. Det växte bara gräs, gräs och ännu mer gräs och lite stenar här och där.. 

Till sist, efter minst 8 timmar, kom vi fram till Makinders Camp ca 4200 möh. Vi fick ett tält som var så ojämnt att det var jobbigt att sova där. Vi satt länge och väntade på mat i det stora tältet.

Inne i tältet var det kallt alla väntade på maten. Oskar och Emelie sitter brevid varandra hanna ligger i Emelies knä. Hanna mår illa säger hon.

Jag kryper i hopp, jag fryser och somnar lätt in. Senare vaknar jag av att Filippa frågar hur det är med mig, Jag darrar av att det är så kallt och känner att jag har en extrem huvudvärk och jag börjar hyperventilera. Innan jag somnade i stora tältet så var det inte många i tältet. Men när jag öppnar mina ögon ser jag massor av folk. Det är personer över allt men det kan jag inte tänkta på, jag måste tänka på att andas. Efter ett tag får jag hjälp till mitt tält där Hanna tydligen gått till tidigare för hon mådde ju illa. Det var en guide med, Shikoko. Han följde med in i tältet där då jag, Hanna och han var. Shikoko frågade mig massa frågor och hanna hjälpte mig så att han kunde förstå vad jag sa. Efter att jag har fått nån slags huvudvärks tablett lugnande jag ner men och till slut somnade. 

Från Hannas ord:

Efter ett tag hör jag skrik och gråt och Emelies röst. En man kommer till tältet och ber mig att öppna det, in kommer Moa, helt förstörd. Hon har huvudvärk, skriker och gråter och fryser som bara den trots att hon är kokandes varm. Jag fick agera tolk när en Shikoko, guide, ställde tusentals frågor. När Moa hade lugnat sig och Shikoko hade gått somnade jag och Moa direkt, fortfarande med illamående.


Dag 3

Denna dag fick vi sovmorgon för vi dag skulle vi inte vandra högre, vi skulle bli vana med höjden. Vi fick sova ut till 8.30, jag åt lite frukost som var pannkakor det var gott.

Runt lunch gick vi upp ca 200 höjdmeter till en sjö. Vissa badade men att bada där var inget alternativ för mig. Det var fruktansvärt kallt trots att jag inte badade. Trodde jag skulle frysa till is där uppe. Pär, lärare, hade sagt att det skulle vara varmt, jättevarmt. Det var Sverige kallt. 

Efter den turen så åt vi lunch i stora tältet. Jag, Hanna, Emelie och Oskar vi åt nudlar som vi hade tagit med oss. Efter maten hade vi högläsning. Vi fyra låg i tälten och läste medan det regnade lätt. 

Kring 18 på kvällen blev det lite varmare och vi alla stod och förberedde grejer för dagen vi skulle uåå på toppen, som kom att blir en jobbig dag. 

Jag och mina bästa vänner låg länge och pratade om allt. Livet, vad som händer efter Kenya, hur vi ska klara av att gå upp till toppen, vi kom in på framtida bröllop och massvis med andra saker. Efter det somnade Emelie direkt. Jag och Hanna låg och lyssnade på Timbuktus sommarprat som granntältet lyssnade på. Natten var kall jag låg så nära Hanna jag kunde så att jag kunde få värme av henne. Jag hade svårt att somna.

 

Dag 4

Nu var det dags. Nu ska jag gå upp mot toppen. Vi vaknar klockan 01.00. Det kändes som om jag inte hade sovit alls. Jag satt på mig alla mina lager kläder. Jag hade tre på bena och fem på överkroppen. 

Jag Hanna och Emelie gick upp till de provisoriska toaletterna som hade byggt upp åt oss. Gjorda av en ihålig sten med en plastpåse i och en toalett sits på och med ett litet tält runt. Kön var lång för att gå in på ”toaletten”. 

Vi gick till stora tältet som var fullt av personer som åt gröt. Gröten var inte alls god, men åt ändå. Prick klockan 2 började vi vandra. Alla 60 personer på ett långt led. 

Jag hade mitt huvud högt. Jag kollade på en underbara himlen med massvis med stjärnor. Jag har aldrig sett så många stjärnor, det är bland det vackraste jag har sett. Det lös få stark hela himlen var föll.  

Vi gick och gick varenda timme stannade vi och villade. Det var bläck svårt det ända man såg var från vissa personers pannlampa mot marken. Vid ett stopp kommer Johan och säger till mig att jag måste äta och dricka så att jag inte får en till attack. Men inte så långt efter de som från jag min andra attack. Jag får svårt att andas igen och att koncentrera mig. Jag darrar som förr och fäller nån tår. Efter ett tag, har jag lugnat ner mig. Jag får gå längst fram. Vi bara gå och gå stannar 15 min och fortsätter. Efter halva vägen så frågar dem om några vill vända om. Jag hade ingen tanke om att vända. Jag skulle upp till toppen. 

Efter fyra timmar gått i mörkret är vi framme vid en stuga. Där vi värmde oss en stund innan det var dags att gå ige, som sa skulle ta 45 minuter upp till point Lenana 4985 möh. Jag skynda mig snabbt till täten medans min kompanjoner Hanna, Emelie och Oskar var längre back. 

Det värsta var nog att men trodde att man var framme hela tiden men det var man inte. Det var fortfarande mörkt. De sista 150m skulle man klättra. Det var jobbigt men guiden sa att det inte var långt kvar. 

Guiden säger till mig detta är sista taget. Jag blir glad, jag kämpar mig upp och ser solen. Jag är först och springer med all kraft jag har kvar till toppens topp. Jag sitter mig ner och villar, jag blundar. Nu börjar personer komma. 

Jag får ännu en attack. Denna gång så svimmar jag också. När jag vaknar till så är jag på bena på väg ner. Jag var först upp och först ner. Det är svårt att hålla balansen. Nu har det ljusnat till och jag ser mer. Jag håller guiden i handen så att jag inte ska ramla. En gång så snubbla jag och jag ser stenen ramla ner från stupet bredvid mig. 

Efter ett tag är jag nere vid stugan igen. Jag väntar ett bra tag innan några andra kommer ner. Då hör jag att det pratar om Emelie. Jag frågor oroligt vad som har hänt. Det säger att Emelie har svimmat på toppen och är inte kontaktbar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är orolig. Mer personer kommer ner och pratar om Emelie dåliga mående. Vi väntar tills alla personer har kommit ner förutom Emelie. Just nu så fryser jag extremt. Jag har sju lager på överkroppen. Det är personer som har t-shirts på sig. 

Men nu går vi ner. Solen skiner men fryser ändå och det är brant. Det är galet brant. Jag kan inte förstå att vi har kunnat gå upp här. Jag är sist jag orkar inte mer tempot dem andra har. Jag ramla och ramla men jag har vänner som hjälper mig. Jag fryser fortfarande och kämpar mig ner. 

Vid en paus jag hade ser jag jag Emelie. Jag väntar så de kommer ikapp. Emelie ser hur pigg och glad ut som helst. Jag frågar hur hon mår. Hon mår bra. Vi går, hon går om mig. Jag är trött och nu kan jag se vårt camp. Ner var mycket jobbigare än upp. Men nu är jag äntligen framme. Jag är jätte kissnödig, så det första jag gör är att gå mot ”toaletten”. Det stinker för jävligt. Sedan går jag mot mitt tält. Jag ser Hanna och Emelie prata. Jag lägger mig utanför tältet.

Jag är utmattad. En attack igen. Jag hyperventilerar och är vimsig. Hanna pratar med mig, det struntar jag i.  Jag är nu i tältet. Jag fryser nåt extremt och ont i back huvet. Elin och lärare Marie är i tältet. Det försöker lugna ner mig. De försöker mata mig med nudlar men jag har det svårt att ta i mot maten. Jag vet inte hur länge jag är i tältet men det känns som timmar. Jaga fryser, har ont i huvet och hyperventilerar. Jag märker att det bär upp mig. Utanför tältet är det ännu kallare. Plötsligt ligger jag i en bår. Jag är i luften och de bär mig. Det är bär mig ner från berget. Det stannar gång på gång och kollar till mig. Efter någon timme har det gått med mig så stannar det. Det ska kolla om jag mår bättre och kan svara på några frågor. Jag mår betydligt bättre men inte bra. Jag reser mig från båren till en sittande position. Jag ser kenyaner överallt. Tydligen var det 23 personer som bar mig. Shikoko berättade för mig att han ville ha många bärare så att det kunde byta av. Så att vi skulle komma fram snabbare. 

I båren sov jag mest. Jag mådde bara bättre och bättre längre ner vi kom. Sedan efter många timmar och mil var jag och mina bärare nere från berget. Jag satt mig in i en bil med Shikoko till sjukhuset. Jag var trött och somna i bilen. Vi var framme vid sjukhuset. Det var inte stort. Vi gick in och  Shikoko pratade med några och förklarade var som hade hänt. Jag fick ta blodprover, visa andningen, blodtryck och massa annat. Allt var bra. Men det ville att jag skulle stanna för natten. Just nu mådde jag också bra var bara trött. 

Jag fick ett rum helt okej. Ganska konstigt designat. Det var vit tak, gul väg och gråa lister. Konstiga tavlor men sängen var bra och det var det som var viktigast. Jag får mat innan jag gick och la mig. Klockan var kanske 11.30 när jag ligger i sängen för att sova. Jag var glad att få sova här än att ligga i tältet. 

 

Dag 5

Jag vaknar av en kvinna går in i rummet 6.30. Hon ger min två tabletter som smackar bajs. Jag fick två innan jag gick och la mig också. Jag försöker att somna om men efter 30 min så kommer en nya kvinna och ta mitt blodtryck, det är bra. Igår kväll sa någon person vet inte han position. Men han sa till mig att läkaren kommer klockan 8. 

Jag var klar klockan 8 jag har satt på mig kläderna och satt mig vid stolen. Ännu en kvinna kom ner och frågade vad jag ville ha till frukost. Tog kaffe, flingor och ananas. Lite senare kom det massa personer in i rummet. Vet inte vad de gör. De är i rummet 10 sekunder och sedan gå.  Det kommer in olika personer och frågar hur jag mår och sedan går. Klockan 10 kommer Shikoko.

Läkare har fortfarande inte kommit. Jag och Shikoko sitter och pratar väntar på läkaren och Pär som ska hämta mig från sjukhuset och köra hem till Nairobi. Vid 12 kommer läkaren, han presenterar sig och lyssnar på min andning och skriver ut mig. Läkaren träffade mig i mindre än 5min. Nu väntar jag bara på Pär. Han kommer runt 12.30. Glad blir jag när jag hör Pärs röst i hallen. 

Sitter i hans bil på väg till Nairobi. Jag har fått tabletter hem, som jag ska ta. Vet ej vad dem är för. Jag somnar fort. När jag vaknar så ser jag att jag är i Nairobi. Jag blir så överlycklig över att snart vara hemma. Men det tog ändå 40min för trafiken. Det första jag gör är att duscha och sen i sängen.  

 

Jag kan säga även allt som har hänt som var det värt det. Att var där uppe på berget var så underbar och vackert. Det var verkligen så underbar. Jag skulle verkligen rekommendera om besegra ett berg. Det visar sin vilja och vilken styrka man har. Det var till vis del jobbigt men bland det bästa jag har gjort.

 

En liten video gjord av Hanna Carling.    

 

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas