moasresa

Internationella kvinnodagen

Idag är det Internationella kvinnodagen. Den instiftades för mer än 100 år sedan. Syftet var att lägga fokus på ojämställdheten som rådde i samhället och hur kvinnor tog skada av det. 

Män tjänar mer än kvinnor. Det är ett känt faktum, både inom samma och olika yrken. Lönerna för yrken som i större utsträckning utförs av kvinnor är oftast lägre, trots att de kräver både utbildning och hårt arbete. Enligt SCB tjänar kvinnor 83 procent av männens lön. Dessutom utför kvinnor i vissa kulturer obetalt arbete i hemmen.

Men internationella kvinnodagen handlar inte bara om lönerna. Det handlar om att lyfta fram kvinnor i olika länder som är förtryckta. Sverige är ett av det mest jämställda länder i världen men ändå finns det mycket att förbättra.

Det är många som tror att Sverige är ett jämställt land och men det finns brister, det kanske inte många tänker på.

I Kenya känner inte befolkningen till internationella kvinnodagen. Jag har frågat några, bland annat min Kiswahili lärare som inte visste om att dagen fanns. Men han tillade att det är ledsamt. Han säger att det är så många kvinnor i Kenya som blir förtryckta.

Internationella kvinnodagen har en fin bakgrund i sig men uppmärksammas och firas bara i de länder där kvinnor redan är medvetna om sina rättigheter. De kvinnor som behöver denna dag mest är de kvinnor som inte vet om att den finns.

 


Arboretum Park

Igår var jag och åtta andra tjejer på Arboretum Park som ligger nära stats huset.


Vi åkte först till Nakumatt för att köpa allt gott. Sedan tog vi två taxisar mot Parken. Jag var i första taxin och vi varit lite oroliga över dem andra för det tog så lång tid för dem att komma. Det hade varit lite bråk med taxichauffören. Men äntligen kom dem och vi kunde gå in i parken. Det var ganska mycket folk, men det var trevligt för de hade lekar och föreställningar och scouter var där och vi som ett nygift par tog bröllopsfoton.

Vi satt oss mellan två träd med filtar och massa gott. Vi var i parken i timmar innan i återvände till internatet. Det var bland det mysigaste jag har gjort, vi satt och prata om allt och åt god mat. Ämnet som kom upp flera gånger var att det är mindre än 100 dagar kvar i detta fantastiska land. 

Det sprang apor lite överallt, så vi trodde att vi skulle be attackerade av apor för all våran mat. De hade mycket span på oss.

Orättvisa

Världen är inte rättvis. Världen har så stora kontraster, dem som bor i Sverige lever med ett överkonsumtions samhälle. Andra delar av världen har det svårt att ens få mat över dagen. För den bra välfärden vi har i Sverige skulle man kunna leva på enbart bidrag. Ett land som Kenya har inte samma välfärd och inte samma möjligheter. Det är klart att det är en bra sak att man har en så pass bra välfärd i Sverige att vi kan ta hand om den som behöver statens hjälp. Men detta system kan utnyttjas, medan vissa får in pengar genom att sitta hemma och inte gör någonting och vissa får dem pengarna, pluggar och sedan använder dem på rätt sätt är orättvis. Det är särskilt orättvist när folk utnyttjar dem pengarna under tiden som vissa verkligen behöver varje öre för att överleva. 

För svenska barn är det gratis att gå i skolan. Trots det är många som klagar när dem är i skolan, för dem vill hellre vara hemma och spela tv-spel. För de flesta kenyanska barn jag har träffat är de mycket engagerade i skolan. De har stora drömmar vilket är underbart, men många av dem kommer inte nå sina drömmar. Inte för att dem inte har den kunskapen som krävs eller viljan för att nå sina drömmar, utan av ekonomiska skäl. Det är många familjer i landet som inte ha råd med skolan, det är på den nivån att barn som går i kenyanska skolor går i skolan även om dem är sjuka bara för att dem inte har råd att missa en skoldag. 

Med en dröm tror jag att man kan komma långt. Man har någonting man strävar efter, det är någonting man vill uppnå. Men det kan nog vara besvärligt att inte kunna nå det man vill gå grund av ekonomiska skäl. Att man måste till hemmet och jobba istället för att gå i skolan. Det är inte jobbet man vill och man får inte tillräckligt med pengar.

Jag pratade med en flicka som heter Ruby. Hon vill blir en doktor. Ruby vill bli en doktor för att kunna hjälpa personer som behöver hjälp. Jag frågar även om hon tycker att inkomsten är viktigt  för henne framtida arbete. Hon svara utan att tveka ja. Hon berättade att hon vill att sina barn ska växa upp med bra förhållanden och inte behöver tänka på brist på mat eller att inte kunna gå i skolan. Detta säger en 12 åring flicka i Kisumu, Kenya som bor tillsammans min sin mormor för att henne föräldrar dog tidigt av HIV/ Adis.  

Personligen tycker att alla ska uppskata vad man har. För att vi ska inte ta det för givet. Det är bara en slump var man är född. Man ska ta den möjligheten som vi får och använda den. Vart man än bor kan man få ha svårigheter men ibland kan vi tänka på dem som har det svårare än sig själv och uppskata vad vi har. 

Detta är Ruby.

Upp